*****************************************

I have also posted the text in English at the bottom of the page.

**************************************************

Elisabeth Åsbrink har skrivit en artikel i The New York Times den 4 oktober om det politiska läget i Sverige. Kan läsas här om du inte har tillgång till tidningen:

De två orden, uttalade av Rebecka Fallenkvist, 27-årig mediafigur och politiker från Sverigedemokraterna, det högerextrema partiet som tog 20 procent i Sveriges allmänna val förra veckan, skickade rysningar ner i ryggrad i hela landet. Det är inte frasen, som är udda och betyder ”helgseger. ” Det är ljudet: en bokstav från ”Hell seger”, den svenska översättningen av den nazistiska saluten ”Sieg Heil”, och svenska nazisters krigsrop i årtionden.

Fröken Fallenkvist var snabb med att avvisa alla nazistiska föreningar. Hon tänkte förklara helgen som segrare, sa hon, men orden kom ut i fel ordning. Kanske är det sant. Men uttalandet skulle vara helt i linje med det parti Fröken Fallenkvist representerar som efter en stadig uppgång nu troligen kommer att spela en stor roll i nästa regering.

För Sverige, ett land som handlar på att vara en bastion för socialdemokrati, tolerans och rättvisa, är det en chock. Men det kanske inte borde vara det. Stadigt stigande det senaste årtiondet, den svenska högerextrema har profiterat på landets växande ojämlikheter, fostrat en besatthet av kriminalitet och en antipati mot migranter. Dess framfart markerar slutet på svensk exceptionalism, idén att landet stack ut både moraliskt och materiellt.

Det råder ingen tvekan om partiets nazistiska ursprung. Sverigedemokraterna skapades 1988 ur en nynazistisk grupp vid namn B.S.S., eller Håll Sverige Svenskt, och av partiets 30 grundare hade 18 nazistiska tillhörigheter, enligt en historiker och tidigare partimedlem Tony Gustaffson. Några av grundarna hade till och med tjänstgjort i Hitlers Waffen SS.

Steg för steg ändrade partiet bild — 1995 förbjöds uniformer — men kärnideologin kvarstod: Invandrare ska övertalas att gå hem, svensk kultur ska skyddas och varken judar eller urfolkssamer skulle konkas åsidosatte ”riktiga svenskar. ” Inte ens fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic säkrade partiets godkännande, trots att han föddes i landet och är landslagets rekordmålskytt. Stanserna hos den nuvarande ledningen, som har försökt sanera partiets rykte, är lika oroande.

Ta Linus Bylund, partiets stabschef i Riksdagen. I en intervju 2020 förklarade han att journalister för den nationella public service radio och tv borde ”straffas” om deras rapportering var partisk. Sådana människor, sade han tidigare, skulle vara ”nationens fiender. ” Närheten till makten har inte mjukat upp hans vyer. Dagen efter det senaste valet frågade en reporter honom vad han nu såg fram emot. ”Journalist-rugby”, svarade han.

Jimmie Åkesson, partiets ledare, överraskade också en tv-publik i mitten av februari när han vägrade välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin. Det är ett stycke med partiets tillmötesgående hållning till Ryssland: Riksdagen var så bekymrad över en journalist som brukade arbeta på partiets kontor och hade kontakt med ryska underrättelsetjänsten att den nekade journalisten ackrediteringen. Lägg till en kohort av representanter mer åtalade för brott än någon annan, organiserade trollkampanjer mot motståndare och till och med försök att underminera tilltron till valsystemet, så har du bilden av ett djupt osmakligt parti.

Trots det är Sverigedemokraternas uppgång en imponerande framgångssaga från höger. Partiet kom in i riksdagen 2010 med drygt 5 procent av rösterna — men under ledning av herr Akesson byggde man en effektiv, rikstäckande organisation. Det mer än fördubblade sin andel av rösterna 2014 och, efter att Sverige tog emot över 160 000 syriska flyktingar, växte ännu mer i valet 2018. Men det är i den här omröstningen som Sverigedemokraterna säkrade ett eftertraktat genombrott med häpnadsväckande 20,6 procent av rösterna, vilket överträffat konservativa Moderaterna, som varit Sveriges näst största parti i över 40 år. Nu har bara Socialdemokratiska partiet, Sveriges historiska regeringsparti, mer stöd.

Denna monumentala uppgång är tack vare de dramatiska förändringarna i svenskt liv under de senaste tre decennierna. En gång ett av de ekonomiskt mest jämställda länderna i världen har Sverige sett privatiseringen av sjukhus, skolor och vårdhem, vilket lett till en märkbar ökning av ojämlikheten och en känsla av djup förlust. Idén om Sverige som ett lika möjligheternas land, tryggt från extremvänsterns eller extremhögerns plågor, är borta. Denna obskyra kollektiva känsla väntade på ett politiskt svar – och Sverigedemokraterna har varit de mest framgångsrika med att ge den. Det var bättre på den gamla goda tiden, sägs det, och folk tror på dem. Tillbaka till röda stugor och äppelträd, till lag och ordning, till att kvinnor är kvinnor och män är män.

De stora partierna får skylla sig själva för att öppna denna dörr. Bit för bit har de traditionella partierna anammat Sverigedemokraternas synpunkt och retorik om kriminalitet och invandring — men denna strategi har inte vunnit några röster. Tvärtom verkar det ha hjälpt högerextrema. På lite mer än 12 år har Sverigedemokraterna lyckats konkurrera med Socialdemokraterna om arbetarklassväljare, med Moderaterna om stöd till företagarna och med Centerpartiet bland landsbygdsbefolkningen.

Media är också skyldig. I ett försök att värna traditionella sverigedemokratiska värderingar har mainstream media ofta undanhållit och avbrutit Sverigedemokraternas tjänstemän och anhängare, särskilt under partiets tidiga år Men nu verkar det som att detta svar faktiskt kan ha haft motsatt effekt. Individer som lutar sig mot Sverigedemokraterna av olika anledningar har känt sig stigmatiserade: Vissa har inte bjudits in till familjesammankomster, och i några få fall till och med förlorat Detta har inte bara matat partiets självbild som martyr, utan även fostrat ännu mer lojalitet bland sina anhängare.

Man skulle kunna hävda att de traditionella partierna har haft sin del i att skapa den perfekta stormen. Socialdemokraterna har utsett Sverigedemokraterna till sin främsta fiende i valkampen, vilket gör andra alternativ nästan osynliga i den offentliga debatten. Vi eller dem, var strategin. Många, övervägande manliga svenskar, valde Sverigedemokraterna. Vad gäller ett konservativt parti som Moderaterna har de sett sina väljare överge dem för Sverigedemokraterna och så reagerade Moderaterna med att framhålla likheterna mellan de två partierna tills det nådde en punkt där det blev svårt att skilja på h några olikheter alls.

Resultatet är nu tydligt att se. Socialdemokraterna, fast det största partiet, klarar inte av att bilda regering. Istället kommer ett konservativt block, ledd av Ulf Kristersson från Moderaterna, att försöka tillträda — så länge det har stöd av Sverigedemokraterna. Effektivt en kingmaker, partiet är nu ett av de mest framgångsrika högerextrema partierna i Europa sedan andra världskriget.

Det är en skrämmande sanning. Men vi måste komma ihåg att majoriteten av landets befolkning inte tillhör Sverigedemokraternas led. Dessa människor vill ha lösningar på verkliga problem – som en oroande ökning av gäng- och drogrelaterade skjutningar i flera städer – utan att använda etniskt klanderspel och förfalskning av ”osvensk” kultur. Som liberaldemokrat kommer jag aldrig att godkänna ett parti som firar sin framgång med referenser till Hitlers nazistiska ideologi, oavsett påståendet att det endast av ren slump var utropet ”Helg Seger” bara en bokstav förutom ett nazistiskt krigsrop . .

Elisabeth Åsbrink 4 oktober

****************************************************************’

Those two words, spoken by Rebecka Fallenkvist, a 27-year-old media figure and politician from the Sweden Democrats, the far-right party that took 20 percent in Sweden’s general election last week, sent shivers down spines throughout the country. It’s not the phrase, which is odd and means “weekend victory.” It’s the sound: one letter away from “Hell seger,” the Swedish translation of the Nazi salute “Sieg Heil,” and the war cry of Swedish Nazis for decades.

Ms. Fallenkvist was quick to disavow any Nazi associations. She meant to declare the weekend a victorious one, she said, but the words came out in the wrong order. Perhaps that’s true. But the statement would be entirely in keeping with the party Ms. Fallenkvist represents which, after a steady rise, is now likely to play a major role in the next government.

For Sweden, a country that trades on being a bastion of social democracy, tolerance and fairness, it’s a shock. But perhaps it shouldn’t be. Steadily rising for the past decade, the Swedish far right has profited from the country’s growing inequalities, fostering an obsession with crime and an antipathy to migrants. Its advance marks the end of Swedish exceptionalism, the idea that the country stood out both morally and materially.

There’s no doubt about the party’s Nazi origins. The Sweden Democrats was created in 1988 out of a neo-Nazi group called B.S.S., or Keep Sweden Swedish, and of the party’s 30 founding fathers, 18 had Nazi affiliations, according to a historian and former party member, Tony Gustaffson. Some of the founding fathers had even served in Hitler’s Waffen SS.

Step by step the party changed its image — in 1995 uniforms were forbidden — but the core ideology remained: Immigrants should be persuaded to go home, Swedish culture should be protected and neither Jews nor the Indigenous Sami people were to be considered “real Swedes.” Not even the soccer star Zlatan Ibrahimovic secured the party’s approval, although he was born in the country and is the national team’s record goal scorer. The stances of the current leadership, which has sought to sanitize the party’s reputation, are equally worrying.

Take Linus Bylund, the party’s chief of staff in the Swedish Parliament. In an interview in 2020, he declared that journalists for the national public service radio and television ought to be “punished” if their reporting was biased. Such people, he stated previously, would be “enemies of the nation.” Proximity to power hasn’t softened his views. The day after the recent election, a reporter asked him what he now looked forward to. “Journalist-rugby,” he replied.

Jimmie Akesson, the party’s leader, also surprised a television audience in mid-February when he refused to choose between Joe Biden and Vladimir Putin. It’s of a piece with the party’s accommodating stance on Russia: The Swedish Parliament was so concerned about a journalist who used to work in the party’s office and had contact with Russian intelligence that it denied the journalist accreditation. Add in a cohort of representatives more prosecuted for crimes than any other, organized troll campaigns against opponents and even attempts to undermine faith in the electoral system, and you have the image of a deeply unsavory party.

Even so, the Sweden Democrats’ rise is an impressive right-wing success story. The party entered the Parliament in 2010 with just over 5 percent of the vote — but, under the leadership of Mr. Akesson, it built an efficient, nationwide organization. It more than doubled its share of the vote in 2014 and, after Sweden admitted over 160,000 Syrian refugees, grew even more in the 2018 election. But it’s in this vote that Sweden Democrats secured a sought-after breakthrough with a stunning 20.6 percent of the votes, surpassing the conservative Moderaterna, which had been Sweden’s second-biggest party for over 40 years. Now only the Social Democratic Party, Sweden’s historic party of government, has more support.

This monumental rise is thanks to the dramatic changes in Swedish life over the past three decades. Once one of the most economically equal countries in the world, Sweden has seen the privatization of hospitals, schools and care homes, leading to a notable rise in inequality and a sense of profound loss. The idea of Sweden as a land of equal opportunity, safe from the plagues of extreme left or extreme right, is gone. This obscure collective feeling was waiting for a political response — and the Sweden Democrats have been the most successful in providing it. It was better in the good old days, they say, and people believe them. Back to red cottages and apple trees, to law and order, to women being women and men being men.

For opening this door, the major parties have themselves to blame. Bit by bit, the traditional parties have adopted the point of view and rhetoric on crime and immigrations of the Sweden Democrats Party — but this strategy hasn’t won back any votes. On the contrary, it seems to have helped the far right. In a little more than 12 years, Sweden Democrats has managed to compete with the Social Democrats for working-class voters, with Moderaterna for the support of entrepreneurs and with the Centre Party among the rural population.

The media is culpable, too. In an attempt to protect traditional Swedish democratic values, the mainstream media has often shunned and canceled Sweden Democrats officials and supporters, especially in the party’s early years. But now it seems that this response actually might have had the opposite effect. Individuals leaning toward the Sweden Democrats for various reasons have felt stigmatized: Some haven’t been invited to family gatherings, and in a few cases have even lost their jobs. This has not only fed the party’s self-image as a martyr, but also nurtured even more loyalty among its supporters.

One could argue that the traditional parties have had their part in creating the perfect storm. The Social Democratic party has named the Sweden Democrats their main enemy in the election campaign, making other alternatives almost invisible in the public debate. Us or them, was the strategy. Many, predominantly male Swedes, chose the Sweden Democrats. As for a conservative party like Moderaterna, they have seen their voters abandon them for Sweden Democrats and so Moderaterna reacted by emphasizing the similarities between the two parties until it reached a point where it became hard to distinguish any differences at all.

The result is now plain to see. The Social Democrats, though the largest party, are unable to form a government. Instead, a conservative bloc, led by Ulf Kristersson from Moderaterna, will attempt to take office — as long as it has the support of the Sweden Democrats. Effectively a kingmaker, the party is now one of the most successful far-right parties in Europe since World War II.

It’s a terrifying truth. But we must bear in mind that the majority of the country’s population is not among the Sweden Democrats’ ranks. These people want solutions to real problems — such as a worrying spike in gang and drug-related shootings in several cities — without recourse to ethnic blame games and the vilification of “un-Swedish” culture. As a liberal democrat I will never approve of a party that celebrates its success with references to Hitler’s Nazi ideology, no matter the claim that only by sheer coincidence was the exclamation “Helg Seger” just one letter apart from a Nazi war cry.